Facket i medvind...

    Privat bild: Susanne Eliasson

Facket i medvind, ja det är rubriken på den artikel jag läser i nya numret av ny tid. Allt fler väljer att gå med och många vill arbeta fackligt.

Det är glädjande om vi nu kan se ett slut på

de senaste årens minskande antal fackligt anslutna säger Lo:s ordförande Wanja Lundby-Wedin. Vadå slutet!?

Det kommer aldrig att bara ta slut att människor väljer att stå utanför, att människor väljer att inte ta ställning och att människor väljer att åka snålskjuts på andra. Vi kan aldrig luta oss tillbaka i tron att det nu tagit slut, nu ökar antalet fackligt anslutna arbetare! Facket i medvind, det låter som att detta kommer från ingenstans att oorganiserade nu plötsligt väljer att organisera sig.

Så enkelt är det inte.

Vi måste fortsätta att finnas på arbetsplatserna, lyssna på våra medlemmar, bara fråga hur dom har det.

Fick idag en inträdesanmälan med posten från en kvinna som arbetat på samma arbetsplats i 10 år, utan att få frågan om hon vill gå med i facket! 10 år! Hon har visserligen tillhört ett annat förbund men dom har ju knappast kunna göra någon nytta för henne på de 10 åren, även om jag tycker det är bra att hon iallafall varit organiserad. Denna kvinna gick med i Kommunal för att hon fick frågan av mig, då jag besökte hennes arbetsplats och då känns det mödan värt, att efter ca ett 15 -tal arbetsplatsbesök faktiskt kunna rekrytera någon så lätt.

Nu hör till saken att jag egentligen var där för att skriva in en annan medlem men det är en annan historia...

Av. Susanne Eliasson

Kommunalare i union: Anna Skarsjö - Hans Hahn - Jari Kauppinen - Tanja Josic 

                                            Ulrica Winblad-Pedersen - Winnie Kavsjö

Vikten av ett avtal......

    Foto: Jari Kauppinen

Jag inser trött att arbetsgivaren ännu en gång brustit i ansvar och brutit mot avtalet. Återigen kommer dubbel ersättning betalas ut och det kommer svida i arbetsgivarens plånbok.

Med viss skepsis ser jag på det breda leendet i arbetstagarens ansikte.

" Mamma, idag är det lördag! Jag har gjort allt och du glömde att betala mig igår!!!!" Leendet är triumferande i min 11-åriga dotters ansikte där hon står i pyjamas bredvid sängen (kl 7).

Ännu en gång har jag lyckats glömma att veckopengen SKA betalas ut på fredagar. Om så inte sker är arbetsgivaren (jag) tvungen att ersätta med dubbel veckopeng. Naturligtvis skulle det aldrig falla henne in att påminna mig. Bredvid står lillasyster 8-år och är inte lika nöjd.

Att mamma gått i fällan med storasyster innebär att mamma kommer vara mycket noga med att betala ut ersättningen i tid till henne. "Det är du som startat detta. Det inser du, va?" mumlar min man. Han har rätt. När jag (vid tiden för senaste avtalsmotionsskrivandet) berättade om löneavtal och innebörden av dessa och vad som händer om avtalen inte följs så föddes en idé hos min äldsta.

Det kan ju ha att göra med att jag med hjälp av veckopengsteori förklarade vad ett löneavtal (och kollektivavtal )var. Så därför har det nu i vår familj skrivits under 2 veckopengsavtal.

De lyder som följer:

Avtal: 1

Jag vill ha 30 kr varje vecka på fredagar. Om mamma glömmer så måste ni betala 60 kr(det stod 100 från början! Men det avtalade jag bort) om jag glömmer så skippa veckopengen. Jag lämnar lillasyster på skolan på morgonen, hämtar ibland och städar halva rummet.

Omförhandling:2012-06-01

Så är det underskrivet av mig och 11-åringen

Avtal: 2

Jag bäddar sängen och plockar in alla leksaker, viker kläderna och städar halva rummet. Om jag gör allt får jag 15 kr på lördagar(hon valde själv dag). Om jag inte gör det får jag inget. Glömmer mamma att betala får jag 30 kr.

Omförhandling:2012-06-01

Så är det underskrivet av mig och 8-åringen

Gulligt, eller hur? Mmmm speciellt 3:e lördagen i rad! Avtalet ruinerar mig men vi håller fast vid det.

Man kan se att arbetsgivaren lärt sig en del mellan avtal 1 och 2. Det var mycket som borde reglerats i avtal nr 1 och som arbetsgivaren kommer propsa på ska vara med, nästa nyårsdag, då det är kallat till förhandling.

Avtal 2 är ju ett slavkontrakt om man jämför.

När förslaget kom från 11-åringen kändes det bra att mina barn (om än mycket förenklat) får lära sig vikten av ett avtal. Att man har skyldigheter och rättigheter och om man inte följer avtalet så får det konsekvenser, det gäller båda parter. Och man kan faktiskt komma undan hårborstningen utan att veckopengen dras in för det finns inte reglerat i avtal (vänta bara 2012-06-01)

För oss kommunalare är det snart dags för en ny avtalsrörelse, 2012 går vi (liksom min familj) till förhandlingsbordet.

Då ska vi väga löneökning gentemot semesterdagar gentemot föräldrapenningtillägg osv. Allt i vårt vackra kollektivavtal ska granskas och ett pris ska sedan sättas, vad vi ska få i plånboken. Ett stort arbete men värt att göra om man förstår vikten av ett avtal.

Just det!!!

Av: Anna Skarsjö

                                                         

Nu klipper vi bandet...

Vi har tröttnat på att alla pratar om oss men ingen lyssnar på vad vi har att säga. När man pratar om våra jobb är det om vanvård eller skatter och då är det läkare, präster, forskare, politiker, journalister, chefer som bara ostört får prata på.

Men hur det känns att stiga upp fem på morgonen, förbereda sig och den övriga familjen för vardagen, gå till ett arbete som vi älskar men där ambitionerna är högre än vad skattebetalarna har bestämt att det får kosta, avsluta kvällen med ett föreningsmöte eller favoritprogrammet för att sedan börja om...men denna gång börjar vi klockan tolv och slutar strax innan den obekväma arbetstiden blir allt för obekväm. Det pratar få om.

Kommunalare får dagligen de spännande historierna. Från barn, gamla och alla där emellan. Vi möter sorg och glädje. Saknad och förväntan. Jobbet är fyllt av möten och den ena dagen är inte den andra lik. Vi belönas rikligen i allt utom storleken på lönekuvertet.

Göteborgsposten listade för ett tag sedan de hundra personerna med mest inflytande i Göteborg. Där återfanns bara en facklig. Vi har tröttnat på att ingen skriver om våra historier. Vad vi tänker, känner och brinner för.

Vi gör däremot inga anspråk på att tala för alla 500.000 Kommunalare i landet...utan vi är de vi är och står var och en för våra bidrag enskilt.

Men vi alla sju drivs av övertygelsen om att allt spännande inte bara händer i tvseriernas värld, utan även i vardagen. I mötet med andras historier och erfarenheter skapar vi skärvor till att se på världen på ett annat sätt än genom proffstyckarnas.

Vi vill synas. Läsas. Höras. Därför startar vi denna blogg. Välkommen att delta på vår resa. Nu klipper vi bandet.

                                               Anna Skarsjö - Hans Hahn - Jari Kauppinen

                               Susanne Eliasson - Tanja Josic - Ulrika Winblad-Pedersen - Winnie Kavsjö