Äntligen är den här!!!

Text av Anna Skarsjö

I slutet av Maj varje år kommer en skrift som, för oss Kommunalare, är av största betydelse.

Då anländer en blank trycksvärtsdoftande Budget. I den har de styrande politikerna plitat ned vad de nästa år anser ska vara prioriterade frågor (prioriterade mål) i vår stad. De visar med hela handen för tjänstemännen på våra förvaltningar (våra chefers chefer) att det här vill vi att ni ska lägga extra energi och pengar på, ute i verksamheterna. Däruti står också hur politikerna vill att vi som personal ska behandlas, vilka arbetsgivare de vill vara.

Så våra chefers chefer tar Budgeten, studerar den och skriver sina sektorsplaner som bryts ned till områdesplaner som sen våra chefer använder som grund för sina enhetsplaner. Budgetens prioriterade mål ska finnas med som en röd tråd genom alla planerna. Verksamheterna som vi arbetar i påverkas av vad politikerna vill, det är därför jag gillar Budgetens ankomst så skarpt. Jag får veta vad de längst upp vill med min verksamhet, utan mellanhänder. Sen är det alltid intressant att se hur det tolkas på vägen.

I år är jag speciellt förtjust i denna skrivning:

” För att klara kommande rekryteringsbehov måste insatser göras för att äldreomsorgens yrken ska bli mer attraktiva. Det systematiska kvalitetsarbetet ska fortsätta genom kompetensutveckling för personalen, optimerad bemanning samt översyn av logistik och organisation.”

Och den här:

” Invånare och anställda ska uppfatta staden som en attraktiv arbetsplats med rättvisa och trygga villkor. Personalen ska vara delaktig och ha inflytande över sin egen arbetssituation och öppenhet ska råda. I all verksamhet ska personalen ha förutsättningar att utföra sina uppgifter med professionalism och kunna utvecklas i sitt arbete. Chefer ska sträva efter en förtroendefull samverkan med de anställda och deras fackliga organisationer. Staden ska vara ett föredöme när det gäller att motverka alla former av diskriminering. ”

Och denna:

” Stadens norm ska vara att erbjuda alla tillsvidareanställning. Andelen arbetad tid som utförs av timanställda ska minska. Timanställda ska börja ges möjlighet till tillsvidareanställning. Som god arbetsgivare ska staden inte systematiskt använda timanställda fram till den maximala LAS-gränsen. Alla grundanställningar ska vara på heltid, samtidigt som de anställda ska erbjudas deltid i form av partiell tjänstledighet för dem som önskar. ”

Och…..Nej resten får ni läsa själva!  http://www.e-magin.se/v5/viewer/files/viewer_s.aspx?gKey=vfmrb58q&gInitPage=1&fb_source=message

Kommunalare i union:

Anna Skarsjö - Hans Hahn - Jari Kauppinen

Susanne Eliasson -Tanja Josic - Ulrika Winblad-Pedersen - Winnie Kavsjö

Goda gärningar

Idag var jag ute på ännu en ny bussupplevelsetur, nämligen Grön Express och denna gång till Kungälv, dit jag skulle på ett möte med alla kongressombud som ska upp till Stockholm på Kommunals Förbundsmöte i slutet av maj.

Mötet ägde rum på Fars Hatt som ligger alldeles strax innanför gränsen i Kungälv, dvs väldigt nära gränsen till Göteborg.

Eftersom jag har månadskort i Göteborg kändes det lite surt onödigt att behöva komplettera resan med ytterligare en biljett men så är ju reglerna, så det var bara till att betala.

På hemvägen gällde naturligtvis samma sak, att lösa en biljett över gränsen men här reagerade busschauffören starkt. Vis av lärdom hade jag mitt Visa kort i högsta beredskap för att betala i kortmaskinen.

  - Jaså har du månadskort i Göteborg, frågade den charmiga chauffören?

  - Ja.

  - Och du vill åka hela vägen in till Göteborg?

  - Ja.

  - Och du tänker betala en biljett bara för att komma över gränsen då egentligen?

  - Ja.

  - Oj, det blir väldigt dyrt tycker jag! Jag bjuder dig på den resan men då måste du stämpla ditt månadskort så fort vi kommit över gränsen in i Göteborg!

Han fick en klapp på armen och ett leende som tack men han gjorde hela min dag!

Goda människor som gör goda gärningar är inte utrotade!

 

En text av Susanne Eliasson

 

Kommunalare i union:

Anna Skarsjö  -  Hans Hahn  -  Jari Kauppinen  -  Susanne Eliasson 

Tanja Josic  -  Ulrika Winblad-Pedersen  -  Winnie Kavsjö

Detta med valmöjligheter...

Sitter vid en hög av böcker…vilken av dem ska jag välja? stirrar frustrerad på bokhögen. Känner paniken växa, jag kan bara inte välja! Den bok jag söker är borta!

Mina fingrar är sammanflätade, de sitter till slut fast i ett stort virrvarr av

fler fingrar än där bör vara.

Säger helt plötsligt en massa obegripliga ord…

Med ett ryck väcks jag ur min hemska dröm.

Drar en lättnadens suck och somnar stilla om…

För nio år sedan hamnade jag i vaket tillstånd i mindre panik,

där jag uppmanades till att göra ett bokval på en 40 års fest.

Var och en fick i uppdrag att berätta om den bästa boken vi nånsin hade  läst.

I detta sällskap på cirka dussinet personer sitter jag bland de sista, och för mig

dyker en boktitel upp.

Det enda jag har i tanken är bokens titel och bilden av flickan som

pryder bokens framsida.

Fantastiska författare och boktitlar avverkades en efter en runt det stora sälskapsbordet. Kände oron växa när det närmade sig min tur.

Alla tittar mot mig, förväntansfulla när jag på ostadig röst piper fram – Pollyanna.

Det blir tyst, men som tur är befann jag mig i en skara av

härliga människor, som spänt började lyssna till min lilla förklaring.

Ja, alltså… den här boken har liksom betytt mycket för mig!

När jag en gång invigdes i böckernas förtrollande värld fanns

där inte särskilt mycket att välja på.

I början av 70-talet där på den norska landsbyggden, läste man om och om igen

de fåtal böcker man fick.

I min bokhylla fanns endast ett tiotal böcker...

Pollyanna var min stora idol i många år, varje gång jag läste boken lekte

jag vara-glad-leken i några dagar.

Jag insåg där och då  på denna 40 års fest, vad denna bok hade fått för roll

senare i mitt liv.

Jag insåg ganska tidigt hur människor präglas av uppväxtförhållanden.

Samt hur vi tar vardagen med alla de krav vi såsmåningom möter i vuxenlivet

på olika vis.

Boken om Pollyanna lärde mig medkänsla, och idag nio år efter denna 40 års fest

kan jag i mina många möten med andra människor, fundera kring vilken livshistoria personen som sitter framför mig har upplevt.

I en flytt för många år sedan försvann min bok om Pollyanna.

Inser att jag bara måste hitta originalversionen igen.

Allt för det rätta valet även då jag befinner mig mitt i natten,

tillsammans med en hög av valmöjligheter...

En text av Winnie Kavsjö

Kommunalare i union: Anna Skarsjö - Hans Hahn - Jari Kauppinen - Susanne Eliasson 

                                  Tanja Josic - Ulrika Winblad-Pedersen - Winnie Kavsjö 

Allt är relativt...

  

I stadsdelen Majorna-Linné finns ett skriande behov av förskoleplatser då tjänstemännen misslyckats med att göra en prognos som stämmer med verkligheten. Statistik bygger bl.a på hur det sett ut tidigare år och dom hade räknat med en viss procents utflyttning ur stadsdelen, som nu inte inföll sig utan allt fler väljer att bo kvar.

Positivt kan man tycka men det ställer till bekymmer på andra håll. Barnafödandet slår nya rekord och det bådar naturligtvis gott för framtiden! Alla barn som föds växer så småningom upp och då behövs behov av omsorg då föräldrarna ska återgå till sina arbeten.

Därför byggs det nu förskolor i alla tänkbara lokaler och på alla tänkbara platser.

 En del av objekten är av lite mer provisorisk art, för att lösa kön. Nu har ett av alla expensionsobjekten för att bygga nya förskolor stoppats av boende i området. En liten bergkulle som tidigare använts som lekplats ska tillfälligt rymma några provisoriska förskolebyggnander och för att göra detta möjligt var man tvungen att skrapa bort lite jord, såga ner några halvdana träd och jämna kullen lite genom sprängning av berg.

På tal om sprängning av berg så tittade jag nyss på nyheterna om vad som händer i norr, närmare bestämt Kiruna och Svappavara där LKAB behöver etablera nya gruvor för att kunna möta världens ökade behov av stål.

För att kunna göra detta möjligt behöver man riva i stort sett ett helt samhälle.

Många husägare i Svappavara har nyligen fått brev där LKAB skriver att man vill köpa marken/huset för att kunna expendera nya gruvor. I Svappavara får människor lämna sina hem för att man ska kunna möta framtidens behov och många gör säkert vad dom kan för att protestera mot detta, samt för att kämpa för sina hem.

I Majorna-Linné protesterar kringboende för lite jord, några träd och en bergknalle.

Allt är relativt...

En text av Susanne Eliasson

Kommunalare i union: Anna Skarsjö - Hans Hahn - Jari Kauppinen - Susanne Eliasson - Tanja Josic - Ulrika Winblad-Pedersen - Winnie Kavsjö

Samverkan eller inte? Det är frågan...

Det må hända vara en uttjatad klyscha att vi fackliga företrädare i Kommunal måste synas ute på arbetsplatserna bland medlemmarna men jag är helt övertygad att detta är den enda vägen till framgång för vårt förbund!

Vi har sagt detta i många år nu och visst är vi ute en hel del men inte tillräckligt mycket. Samtidigt får vi kritik att medlemmarna undrar vad facket gör.

I Göteborg har vi ett Samverkansavtal som bl.a ersätter MBL. Samverkan innebär att vi ska vara med i diskussionerna från idé till beslut, en tanke som är god men förmodligen en utopi.

Min personliga åsikt är att tanken med samverkan är fantastisk men att det aldrig blev så som intentionen i Samverkansavtalet var från början. Samverkan slukar otroligt mycket av vår fackliga tid och visst kan vi visa på att vi når framgång där vi kunnat påverka innan beslut men är det verkligen i den omfattningen att det lönar sig?

Vad menar jag då med att det ska löna sig?

Jo, MBL tar mindre tid som vi istället kan lägga på att finnas ute bland medlemmarna men vi kan inte påverka i lika stor omfattning, annat än att vara enig med arbetsgivaren eller oenig med arbetsgivaren.

Kan det vara så att detta i medlemmarnas ögon blir tydligare på vad facket gör?

Kan det vara så att det också ger oss mer tid att lägga på stöd till medlemmarna?

Kan det vara så att det vi vinner på gungorna förlorar vi på karusellen?

Kan det vara så att det kanske är dags att säga upp Samverkansavtalet i Göteborg?

En text av Susanne Eliasson

Kommunalare i union: Anna Skarsjö - Hans Hahn - Jari Kauppinen

                                  Susanne Eliasson - Tanja Josic - Ulrika Winblad-Pedersen - Winnie Kavsjö

Idag kommer jag rysa...

Flera gånger idag kommer jag få tårar i ögonen och känna håren resa sig på mina armar.

Jag kommer känna en stolthet och ett mod som jag sällan känner andra dagar.

Idag kommer jag känna en gemenskap med människor jag aldrig fått möjligheten att träffa och antagligen aldrig kommer att få.

Över världen förenar vi oss idag och visar vår styrka, solidaritet och kärlek. Vi hissar våra flaggor, bär våra fanor och skanderar våra slagord.

Tillsammans är vi starka.

Ofta är vi oense och träter och så ska det vara!

Så kommer vi framåt.

Men idag samlas vi mot orättvisorna som växer fram i samhället, mot klassklyftorna som blir allt större och för ett samhälle där alla människor är lika värda.

Såsom arbetare gjort i över hundra år innan oss.

Tidigare generationer av arbetare kommer osynligt vandra vid min sida och stå bredvid mig när jag fattar kamraters händer och sjunger ”Internationalen”.

Jag kommer rysa och känna styrkan från generationer innan mig, för generationer som komma skall, denna allra första dag i Maj...

En text av Anna Skarsjö

Kommunalare i union: Anna Skarsjö

                               Hans Hahn

                               Jari Kauppinen 

                               Susanne Eliasson 

                               Tanja Josic 

                               Ulrika Winblad-Pedersen

                               Winnie Kavsjö