Strålande vårsol men en kylig dag och jag är hemma från jobbet pga halsont, ja inte vilket halsont som helst för det gör otroligt ont att svälja, så det kanske blir en sväng till vårdcentralen imorgon. Såg framför mig en skön sovmorgon med massor av vila under dagarna men icke!
Kl 7.30 började brötet för dagen! Spring i trappor upp och ner, slamrande igenslängda dörrar i källare och vind, gapande tjoande karlar som systematiskt borrar hål igenom alla våningsplan, mellan alla uppgångar i hela kvarteret för att förbereda för framtidens bredband!
Framtidens bredband hm! Kan inte låta bli tankarna som för mig tillbaka till åren då mitt kvarter byggdes. Året var 1930 då det startade i ena änden av en arkitekt för att inte mindre än fem år och 6 arkitekter senare, stå klart som 8 stycken husdelar sammanlänkade vilket bildade ett U-format kvarter av Landshövdingetyp. När kvarteret byggdes rådde stor fattigdom i stora delar av stan. Trångboddhet och stora familjer med många barn hörde till vanligheten.
Bekvämligheter som badrum och toalett hörde till undantagen för det var utedass på gården som gällde och möjligtvis gemensamt bad i källaren för hela huset. Jag minns själv detta gemensamhetsbad då jag växte upp på tidigt 60-tal i ett liknande kvarter. Det luktade fukt och gammalt unk och färgen hängde i stora flagor på väggarna men det var en lyx att ha tillgång till badkar och att kunna ta en dusch med rinnande vatten.
Kvarteret var indelat i små gårdar med staket mellan och på varje liten gård fanns egna soptunnor som man kunde klättra på och även ett piskställ för mattor. Vi barn roades av att ta reda på hur det såg ut på dom andra gårdarna och fick vi en chans, så försökte vi ta oss över staketet till den andra sidan men gud nåde den som blev upptäckt av gårdens argbigga, som märkligt nog alltid fanns på varje går.
Då fick man skäll, blev dragen i örat och så skvallrade argbiggan för min farmor som bodde i uppgången bredvid oss och som hade fönster mot gården, vilket vi inte hade. Lyx som klätterställningar, sandlådor och gungor för barn fanns inte på den tiden, så det enda roliga man hade att göra var sådant som var förbjudet.
Eller så kunde man som jag ägna en stund åt att hålla upp porten för tanter och farbröder som kom hemjäktande från jobbet eller från speceriaffären och hade man då tur kunde man tjäna en liten slant.
Oj vilka minnen jag har från den tiden men nu måste jag sluta skriva och hålla för öronen igen när dom borrar. Det vibrerar under fötterna, allt skakar och doften av snart 80 år gammalt trä sprider sig när borren går igenom trossbotten.
Tur inte arkitekterna från den tiden visste att någon ca 80 år senare skulle perforera hela huset kors och tvärs för att möta framtiden...
Text av: Susanne Eliasson
Kommunalare i Union
Anna Skarsjö - Hans Hahn - Jari Kauppinen - Susanne Eliasson - Tanja Josic -
Ulrika Winblad-Pedersen - Winnie Kavsjö
