Text av Winnie Kavsjö
Tillsammans med min äldsta dotter satt jag för ett antal år sedan, och väntade på den buss som skulle ta oss till vårt nya boende.
Efter några timmars flyttstädning kändes en belöning i form av en, färsk smarrigt smältande morotskaka helt superrätt.
Mumsandes på denna läckerbit lyckades jag få tag på en dagsfärsk tidning,
vilken upptar min uppmärksamhet, tills det plötsligt händer.
- Mamma, mamma, gör något!, hör jag plötsligt dottern skrika.
Ur ögonvrån har jag samtidigt sett hur en man har ställt sig upp,
och nu störtar han huvudstupa mot Nils Ericson-terminalens betonggolv.
Slänger blixtsnabbt morotskaka och tidning på dottern, som
uppmärksammat mig, till vad jag genast ser som ett uppdrag.
Snabbt är jag framme och undersöker om mannen är kontaktbar, vilket han är men då han inte svarar på tilltal utan bara ler beslutar jag mig för att ringa ambulans.
Två till har stannat upp intill oss, varav en drar vidare efter någon minut.
Två poliser dyker upp, och jag bedyrar att denna man behöver läkarvård och inte fyllecell denna afton.
Trotts hans slitna kläder och dimmiga blick har alla rätt till läkarvård. Eller? Tillsammans med poliserna försökte vi hitta mannens ID handlingar, som visade ett finskt påbrå men ett norskt pass.
Vilket får mig att prata norska med honom för att se någon sorts reaktion?.
Strax därefter kom ambulansen och mannens säkerhet var tillsynes säkerställd.
Mina tankar for runt kring mannens tidigare öde och hans nuvarande, när min dotter och jag väl satt där på bussen mot vår så väl uppskattade trygghet.
Hur lätt är det att hamna så där utanför?
Arbetslöshet, sjukdom, skilsmässa? Eller kombinationen av alla tre?
Ingen har bett om att hamna i vad vissa kallar ”losersligan”. Men ibland bara händer det där som ingen tror kan hända. Det ”tuffa” livet kan drabba grannen, din syster, dig själv eller…
Bostadskampen är helt klart svårast i storstäderna.
Någonstans att bo är en trygghet för att orka ta sig vidare, samt att någon fortfarande orkar bryr sig.
Ibland är det också väldigt lätt att döma, speciellt när det inte är självupplevt.
Dotterns kommentar under bussfärden hem
- Jag skrek på dig mamma, för jag visste att
du om någon ville hjälpa honom…
- En självklarhet, svarade jag…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar