Summa sidvisningar

tisdag 25 december 2012

Kommunalare i union: Skammens ansikte

Skammens ansikte




                              
                              
Det är med viss avsmak jag ser på de 2 förlovade som precis tillkännagett giftermålsdatum. Inte för jag är någon renodlad republikan med argument sen hundra år varför kungahuset bör avskaffas. Utan för att bilden från inslaget innan har etsat sig fast.

Ett inslag som handlar om fattigdom och S:t Claras kyrka i Stockholm där kön ringlar hundratals meter för att få fria matvaror inför julen. Där diakonen berättar om vilka dessa människor är. Nysvenskar, EU-medborgare, fattig pensionärer, arbetslösa och ensamstående. Bilden jag minns är den med kvinnan med det lilla barnet i vagnen. Hon som skyler sitt ansikte och vänder på vagnen så barnet ej ska kännas igen. Hon som ger ordet skam ett ansikte.

Alla dessa i kön är förlorarna av den sittande regeringens politik. Med en annan regering som satte alla människors lika värde högt och skyddade den lilla människan så skulle kön varit kortare om ej obefintlig. Istället växer kön i takt med att riskbolagens vinster inom vården ökar och de som redan har får allt mer. Pengar som borde bygga välfärdens skyddsnät starkare. Så att kvinnan med vagnen och de i kön med henne skulle slippa stå med huvudet böjt i skam och få nådegåvor.

Det är därför jag med avsmak ser på paret i samhällets toppskikt och när hennes berömda tihii ljuder inte kan låta bli att knyta nävarna, bita ihop käkarna och lova mig själv att aldrig ska jag sluta kämpa.

God fortsättning…

Text: Anna Skarsjö

Bildredigering/Picasa: Winnie Kavsjö

Kommunalare i union: Anna Skarsjö - Hans Hahn - Jari Kauppinen - Susanne Eliasson - Tanja Josic - Ulrika Winblad-Pedersen - Winnie Kavsjö 

tisdag 21 augusti 2012

Ett rött skynke


Foto/Picasa: Winnie Kavsjö


En text av Anna Skarsjö



På min cykeltur till jobbet imorse kunde jag lyssna på Jan    Björklund som uttalade sig med förfäran om att bara 2,5 % av gymnasieeleverna sökt till vård och omvårdnadsprogrammet.

Han sa - Det är ett bekymmer. Hur stort ett program är bör ju motsvara behovet på arbetsmarknaden, och behovet är mycket större än den här utbildningen ger.

Det är inte ofta jag kan säga att jag och vår folkpartistiske utbildningsminister delar åsikt, men just i det uttalandet var vi eniga. Men förvånad är jag inte. Det var däremot han.

Herr Björklund och regeringen har därför gett Skolverket i uppdrag hur fler ska kunna lockas till programmet….. dels ska man titta på om en yrkestitel kan locka fler (hm man kanske skulle haft kvar den som fanns, idag är man nämligen inte undersköterska förens man blir anställd som en sådan, utbildad eller outbildad) och om man kanske kan göra en inriktning mot vidareutbildning till sjuksköterska i programmet.

Kloka idéer men är det ingen i denna massutbildade regering som funderat på att om man såg till att höja lönerna för vård och omvårdnadspersonal så skulle fler vara intresserade?
Och om man dessutom såg till att arbetsförhållandena för de som arbetar inom sektorn blev bättre så de inte slet ut ryggar, axlar och knän innan de är 50 så skulle några % till pröva den inriktningen?

Lade man dessutom till att höja bemanningen så känslan av stress och vanmakt byttes ut mot glädje, så kanske problemet vore löst? (Och man slapp de braskande tidningsrubrikerna om vanvård på köpet)

Men visst ja, det kostar ju pengar och vård och omvårdnad är skattefinansierad verksamhet…..Och höja skatten är som att hålla ett rött skynke framför en (liberal)tjur.

Herr Björklund avslutar med– Det är ju inte bara en skolutbildnings innehåll och kvalitet som avgör attraktionskraften, utan det är klart att om vårdsektorn inte upplevs som en attraktiv arbetsgivare så kan det inte fullt ut kompenseras av en bra utbildning.

Skolverket kommer göra en bra utredning men vill Herr Björklund verkligen få fler som studerar inom vård och omvårdnadssektorn så bör han nog visa upp det där röda skynket för herrar Reinfeldt och Borg.

De kommer ju ändå få se det 2014!

                               Kommunalare i union
                           Anna Skarsjö
                           Hans Hahn
                           Jari Kauppinen
                           Susanne Eliasson
                           Tanja Josic
                           Ulrika Winblad-Pedersen
                           Winnie Kavsjö








onsdag 4 juli 2012

Svensk sommar!



En text av Winnie Kavsjö




Den svenska sommaren med sin blandade väderlek, som får allt att växa
och bära kraft på varje åker, trädgårdsland och balkongkruka.
En svensk sommar är något som får mig att njuta till max…

Det lilla torpet som delar av min familj, vänner och jag befinner oss i under sommaren,
är där vi bara helt enkelt får lov att ”vara”.

Det är underbart med sol och så där lagom med värme, samtidigt känner jag att
de där regnfyllda dagarna är de dagar som får mig att ”tanka” ordentligt,
inför höstens alla måsten och bör.

Det är dagar tillsammans med böcker, gamla Kalle Anka tidningar och Knasen som vi samlat på oss under året och som bara inte hunnits med.
Sommarpratarens väl inövade och tänkvärda ord från den gamla radion,
smultronpajen gräddas och sprider en ljuvlig doft i vårt lilla sommarkök…
Vinyl skivorna knastrar ikapp med regndropparna som faller när,
”lyssna på den här gamla låten”, spelas på hög volym.
Dessa regnfyllda dagar slipper jag också packandet av matsäckar, planering och
inhandling till grillningsevenemang, eller resor mot diverse sevärdheter.

Välkomnar självklart de soliga dagarna, men dagar där regnet sakta bildar små strilande bäckar, där knattret från sommarregnet tydligt hörs mot vårt tak.
Ja, dessa dagar finner jag som mycket värdefulla.
Livet stannar liksom upp för att tillgodose enbart det där grundläggande behovet.

Vi gillar alla olika när det gäller alternativ till semester!
En lagom blandad kompott vädersmässigt, gör min svenska sommar!

Enligt semesterlagen har du rätt till fem veckors semester,
25 dagar, om du börjar din anställning senast i augusti.
Vissa kollektivavtal ger alltså längre semester än vad lagen säger.

Kommunalare i kommuner, landsting, kyrkan och vissa privata bolag
har 31 semesterdagar från 40 års ålder och 32 dagar från 50 år. Från
år 2010 gäller andra regler för antalet semesterdagar i en del
kollektivavtal. För vissa privatanställda i åldern under 40 år
införs då till exempel fler semesterdagar. För att veta vad som
gäller just dig så måste du ta reda på vad som står i ditt
kollektivavtal.

Kommunalare i union: Anna Skarsjö - Hans Hahn - Jari Kauppinen - Susanne Eliasson

                                           Tanja Josic - Ulrika Winblad Pedersen - Winnie Kavsjö

måndag 25 juni 2012

Prognoser och tjänstemän...


                                                                                                                        

Text av Susanne Eliasson

Budgetprognoser, besparingar, måluppfyllelse, omorganisationer, omställningar, anställningsstopp!
Jag är så heligt trött på allt detta! Om jag inte vore så trött på det, så skulle jag bli lite mer politiskt aktiv men det är inte vad man än kan tro politiken som styr i våra stadsdelar, utan tjänstemännen!

Anställda tjänstemän som är utbildade i att ta fram statistik, att ta fram enkäter, som gör prognoser osv. En "duktig" tjänsteman som vill visa upp ett speciellt resultat, kan med lite finurlig statistik visa upp exakt det dom vill.

Politiker är inte anställda utan tillsatta och demokratiskt valda. Dom är fritidspolitiker som får förlita sig på tjänstemän.

Nu kanske det låter som att jag påstår att tjänstemän ljuger för sina politiker men det säger jag inte men dom kan förvilla med siffror, mörka sanningar osv.
Nu kanske det låter som att jag säger att tjänstemän mörkar sanningar men jag säger bara att de kan.

När ska vi få se förslag om att bygga upp en organisation i stadsdelarna som tål att konjunkturen svänger, som tål att småbarnsföräldrar föder fler barn och dessutom stannar kvar i stadsdelen istället som förr att flytta därifrån när barnen behöver omsorg/skola, att fler äldre vill ha en plats på äldreboende.

När ska vi få se hållbara organisationer med blandad verksamhet som enkelt kan flytta om och ge plats åt något annat, så att vi slipper dessa ständiga omorganisationer och förändringar.

Hörde en gång en expert på 90-talet som sade att en organisation mår bra av att organisera om sig då och då, att det frigör energi.

Ja, kanske vart tionde år eller så men nu sker det allt tätare och många orkar snart inte ens protestera.
Frigör energi gör det definitivt inte som det är nu, utan tvärtom det suger energi, kastar bort värdefull kunskap, förhindrar utveckling och slösar med mänskligt kapital!

Kommunalare i union: Anna Skarsjö - Hans Hahn - Jari Kauppinen - Susanne Eliasson
                                        Tanja Josic - Ulrika Winblad-Pedersen - Winnie Kavsjö


tisdag 19 juni 2012

Det är så lätt att döma...





Text av Winnie Kavsjö

 

Tillsammans med min äldsta dotter satt jag för ett antal år sedan, och väntade på den buss som skulle ta oss till vårt nya boende.
Efter några timmars flyttstädning kändes en belöning i form av en, färsk smarrigt smältande morotskaka helt superrätt.

Mumsandes på denna läckerbit lyckades jag få tag på en dagsfärsk tidning,
vilken upptar min uppmärksamhet, tills det plötsligt händer.

- Mamma, mamma, gör något!, hör jag plötsligt dottern skrika.

Ur ögonvrån har jag samtidigt sett hur en man har ställt sig upp,
och nu störtar han huvudstupa mot Nils Ericson-terminalens betonggolv.
Slänger blixtsnabbt morotskaka och tidning på dottern, som
uppmärksammat mig, till vad jag genast ser som ett uppdrag.

Snabbt är jag framme och undersöker om mannen är kontaktbar, vilket han är men då han inte svarar på tilltal utan bara ler beslutar jag mig för att ringa ambulans.
Två till har stannat upp intill oss, varav en drar vidare efter någon minut.

Två poliser dyker upp, och jag bedyrar att denna man behöver läkarvård och inte fyllecell denna afton.
Trotts hans slitna kläder och dimmiga blick har alla rätt till läkarvård.  Eller?  Tillsammans med poliserna försökte vi hitta mannens ID handlingar, som visade ett finskt påbrå men ett norskt pass.
Vilket får mig att prata norska med honom för att se någon sorts reaktion?.
Strax därefter kom ambulansen och mannens säkerhet var tillsynes säkerställd.

Mina tankar for runt kring mannens tidigare öde och hans nuvarande, när min dotter och jag väl satt där på bussen mot vår så väl uppskattade trygghet.

Hur lätt är det att hamna så där utanför?

Arbetslöshet, sjukdom, skilsmässa? Eller kombinationen av alla tre?
Ingen har bett om att hamna i vad vissa kallar ”losersligan”. Men ibland bara händer det där som ingen tror kan hända. Det ”tuffa”  livet kan drabba grannen, din syster, dig själv eller…

Bostadskampen är helt klart svårast i storstäderna.
Någonstans att bo är en trygghet för att orka ta sig vidare, samt att någon fortfarande orkar bryr sig.

Ibland är det också väldigt lätt att döma, speciellt när det inte är självupplevt.

Dotterns kommentar under bussfärden hem  
- Jag skrek på dig mamma, för jag visste att
du om någon ville hjälpa honom…
- En självklarhet, svarade jag…

Laleh  med låten - På gatan där jag bor...



Kommunalare i union:         Anna Skarsjö - Hans Hahn - Jari Kauppinen

        Susanne Eliasson - Tanja Josic - Ulrika Winblad-Pedersen - Winnie Kavsjö

lördag 16 juni 2012

Medbestämmande...





 

Text av Susanne Eliasson

 

Medbestämmandelagen...smaka på ordet riktigt ordentligt, med-bestämmande-lagen. Visst ligger det gott i munnen och visst känns det fint.

Nyligen hemkommen efter några timmars diskussion med ett gäng upprörda och oroliga medlemmar om just medbestämmande och kollektivavtal.
Arbetsgivaren som i detta fallet är ett privat företag har lagt ett förslag om en verksamhetsförändring som berör våra medlemmar.

Medlemmarna (och en oorganiserad) är en samling kloka individer och proffsiga i sin yrkesroll men när vi kommer till ämnet medbestämmande är deras kunskap i stort sett obefintlig.

Samtalet med mig är väldigt hemligt, allt sägs inom stängda dörrar, chefen skulle inte få veta att jag skulle komma samt att jag får flera olika frågeställningar om vad som kan hända med dom, om dom pratar med mig och att jag sedan för fram deras åsikter. Kan dom få repressalier? Kan dom få låga lönepåslag? Kan dom säga upp oss?

Året mina vänner är 2012 och inte 1912 men så här ser verkligheten fortfarande ut på många håll.

Efter vårt samtal där vi vänt och vridit på alla eventualiteter, kände dom sig nöjda och lite mer trygga i insikten att visst kan chefen sluta hälsa på dom när detta är över, för det finns det inget skydd mot i lag men det är smällar man får ta för rätten till medinflytande.

(Om allt går enligt mina planer har Kommunal en ny medlem där inom kort och förhoppningsvis ett nytt arbetsplatsombud som är sugen på att lära sig mer om lagar & avtal men det är en helt annan historia)

Kommunalare i union: Anna Skarsjö - Hans Hahn - Jari Kaupinnen - Susanne Eliasson
                                               Ulrika Winblad-Pedersen -Tanja Josic - Winnie Kavsjö

fredag 8 juni 2012

Nyttigheter...





 Text av Susanne Eliasson

När jag som är född på 60-talet var liten var det inga vuxna eller ungdomar som kramades om dom inte var kära i varandra vill säga. Inte heller kramades vi tonåringar på 70-talet, varken varandra som kompisar eller någon vuxen om det inte var nära släkt tex. När jag själv fick barn på 80-talet kunde vi vuxna kosta på oss en kram vid speciella tillfällen som födelsedagar eller andra högtidsdagar. Kramens fenomen var inte så utvecklad då heller.

Lite senare på 90-talet började det luckras upp mer och mer. Vuxna kunde helt plötsligt ge varandra en kram när man möttes och kanske inte setts på länge eller ge ett barn som inte var ens eget en kram när man hade haft en trevlig dag tillsammans och skulle skiljas åt.

Först på 2000-talet började det hända något rejält. Plötsligt kramades vuxna mer och mer, oftare och oftare, dessutom vid helt andra tillfällen än högtidsdagar. Ungdomar kramades inte så där direkt utan tog varandra i hand och liksom skakade axeln mot varandra. Nära men ändå inte.

När vi sedan kommer in på 2010-talet börjar det bli riktigt intressant för plötsligt är kramen legal på fullt allvar. Vuxna kramas hej vilt och helt utan anledning, bara att bli glad över att ses kan räcka och ungdomar kramas numera helt öppet när dom se och när dom säger hejdå. Killar och tjejer, ung som gammal så är dte ingen skillnad. Kramen har blivit ålderslös och legal.

Min filosofi kring denna utveckling är tack vare vårt mångkulturella samhälles utveckling, så har olika sätt att hälsa och visa känslor för andra människor ändrats.

Kramas är nyttigt för själen och tack vare mångkulturen har vi fått en annan närhet människor emellan.

Kommunalare iunion:
Anna Skarsjö - Hans Hahn - Jari Kauppinen  Susanne Eliasson Tanja Josic - Ulrika Winblad-Pedersen - Winnie Kavsjö

söndag 3 juni 2012

Intriger i cirklar





Text av Winnie Kavsjö



Varje dag fick jag höra hur oduglig jag och alla andra på min avdelning var.
Både direkt och via andra, denna människa hävde ur sig sin egen förträfflighet.
Till slut trodde jag att detta var sant.

Misstag gjordes i det oändliga då det ansågs att, så skulle det vara.
Det blev till sanning på grund av en psykisk stress ifrån denna arbetskollega,
som fortfarande griper tag i mig.
Funderar ibland på hur många nätter jag legat där sömnlös utan att ändå,
lösa själva problemen.

Jag har ont i magen när jag går till min arbetsplats varje dag.
Berätta för chefen?.  Nej, då letas det bara fel på mig…


Många av oss har mött dessa förtvivlade medarbetare, där vi många gånger
väljer att ta till oss den sanning, som vi för dagen orkar höra.

 Där deras känsla är att, från övriga arbetskollegor finns inte någon hjälp att räkna med.
Där både psykiska och fysiska sjukdomar sakta smyger sig på.

Den psykiska arbetsmiljön är helt enkelt svårt att greppa och hantera!.
Allt för många människor kämpar varje dag för att, ta sig till den egna arbetsplatsen,
vilket ibland kan bli till en omänsklig kamp.


 
Vilken medarbetare är vi?,. lyssnar ivrigt för att vidarebefordra skvaller
till övriga kollegor?.

…sätter upp handen som blir till en igloliknande mur och säger:
Detta får du själv ta tag i, det angår inte mig.
 
Lyssnar medkännande och säger :
Hur har du tänkt att gå vidare?
Hur vill du bli hjälpt av mig nu när jag har fått ditt förtroende?
Har du talat med chefen / Har du kontaktat facket?

På våra arbetsplatser kommer vi ständigt möta människor som inte har
förmågan till att vara goda medarbetare.
Hur, när och på vilket sett vågar vi som medarbetare ingripa?
Vågar vi diskutera den psykiska arbetsmiljön och samtidigt hitta
arbetsplatsens friskfaktorer?


Vågar vi se och ta tag i vår egna arbetsplats psykosociala verklighet,
tillsammans med de berörda, och de arbetsmiljöansvariga cheferna på våra
gemensamma  arbetsplatsträffar (APT) etc.?

En liten text som många missar eller helt har glömt bort, som hänger samman
med det anställningsavtal vi alla skrivit under, är följande:

Som anställd i Göteborgs Stad har du både rättigheter och skyldigheter.
De flesta regleras i lagar och i avtal som kommunen har slutit med de
Fackliga organisationerna.


Arbetsgivaren och din chef ansvarar för att du har en god arbetsmiljö.

Som arbetstagare är du skyldig att samarbeta med chefer, kollegor
och övriga anställda.

Du ska vara lojal med de beslut som fattas.

Med mjuka små goda gemensamma cirklar, arbetar vi vidare tillsammans…



Kommunalare iunion:

Anna Skarjö - Hans Hahn - Jari Kauppinen

Susanne Eliasson - Tanja Josic - Ulrika Winblad-Pedersen - Winnie Kavsjö

tisdag 29 maj 2012

Äntligen är den här!!!


Text av Anna Skarsjö

I slutet av Maj varje år kommer en skrift som, för oss Kommunalare, är av största betydelse.
Då anländer en blank trycksvärtsdoftande Budget. I den har de styrande politikerna plitat ned vad de nästa år anser ska vara prioriterade frågor (prioriterade mål) i vår stad. De visar med hela handen för tjänstemännen på våra förvaltningar (våra chefers chefer) att det här vill vi att ni ska lägga extra energi och pengar på, ute i verksamheterna. Däruti står också hur politikerna vill att vi som personal ska behandlas, vilka arbetsgivare de vill vara.

Så våra chefers chefer tar Budgeten, studerar den och skriver sina sektorsplaner som bryts ned till områdesplaner som sen våra chefer använder som grund för sina enhetsplaner. Budgetens prioriterade mål ska finnas med som en röd tråd genom alla planerna. Verksamheterna som vi arbetar i påverkas av vad politikerna vill, det är därför jag gillar Budgetens ankomst så skarpt. Jag får veta vad de längst upp vill med min verksamhet, utan mellanhänder. Sen är det alltid intressant att se hur det tolkas på vägen.

I år är jag speciellt förtjust i denna skrivning:

För att klara kommande rekryteringsbehov måste insatser göras för att äldreomsorgens yrken ska bli mer attraktiva. Det systematiska kvalitetsarbetet ska fortsätta genom kompetensutveckling för personalen, optimerad bemanning samt översyn av logistik och organisation.”


Och den här:

” Invånare och anställda ska uppfatta staden som en attraktiv arbetsplats med rättvisa och trygga villkor. Personalen ska vara delaktig och ha inflytande över sin egen arbetssituation och öppenhet ska råda. I all verksamhet ska personalen ha förutsättningar att utföra sina uppgifter med professionalism och kunna utvecklas i sitt arbete. Chefer ska sträva efter en förtroendefull samverkan med de anställda och deras fackliga organisationer. Staden ska vara ett föredöme när det gäller att motverka alla former av diskriminering. ”

Och denna:

” Stadens norm ska vara att erbjuda alla tillsvidareanställning. Andelen arbetad tid som utförs av timanställda ska minska. Timanställda ska börja ges möjlighet till tillsvidareanställning. Som god arbetsgivare ska staden inte systematiskt använda timanställda fram till den maximala LAS-gränsen. Alla grundanställningar ska vara på heltid, samtidigt som de anställda ska erbjudas deltid i form av partiell tjänstledighet för dem som önskar. ”

Kommunalare i union:
Anna Skarsjö - Hans Hahn - Jari Kauppinen
Susanne Eliasson -Tanja Josic - Ulrika Winblad-Pedersen - Winnie Kavsjö


söndag 20 maj 2012

Goda gärningar





Idag var jag ute på ännu en ny bussupplevelsetur, nämligen Grön Express och denna gång till Kungälv, dit jag skulle på ett möte med alla kongressombud som ska upp till Stockholm på Kommunals Förbundsmöte i slutet av maj.

Mötet ägde rum på Fars Hatt som ligger alldeles strax innanför gränsen i Kungälv, dvs väldigt nära gränsen till Göteborg.

Eftersom jag har månadskort i Göteborg kändes det lite surt onödigt att behöva komplettera resan med ytterligare en biljett men så är ju reglerna, så det var bara till att betala.

På hemvägen gällde naturligtvis samma sak, att lösa en biljett över gränsen men här reagerade busschauffören starkt. Vis av lärdom hade jag mitt Visa kort i högsta beredskap för att betala i kortmaskinen.

  - Jaså har du månadskort i Göteborg, frågade den charmiga chauffören?
  - Ja.
  - Och du vill åka hela vägen in till Göteborg?
  - Ja.
  - Och du tänker betala en biljett bara för att komma över gränsen då egentligen?
  - Ja.
  - Oj, det blir väldigt dyrt tycker jag! Jag bjuder dig på den resan men då måste du stämpla ditt månadskort så fort vi kommit över gränsen in i Göteborg!

Han fick en klapp på armen och ett leende som tack men han gjorde hela min dag!

Goda människor som gör goda gärningar är inte utrotade!

 

En text av Susanne Eliasson

 

Kommunalare i union:

Anna Skarsjö  -  Hans Hahn  -  Jari Kauppinen  -  Susanne Eliasson 

Tanja Josic  -  Ulrika Winblad-Pedersen  -  Winnie Kavsjö

tisdag 15 maj 2012

Detta med valmöjligheter...





Sitter vid en hög av böcker…vilken av dem ska jag välja? stirrar frustrerad på bokhögen. Känner paniken växa, jag kan bara inte välja! Den bok jag söker är borta!
Mina fingrar är sammanflätade, de sitter till slut fast i ett stort virrvarr av
fler fingrar än där bör vara.
Säger helt plötsligt en massa obegripliga ord…
Med ett ryck väcks jag ur min hemska dröm.
Drar en lättnadens suck och somnar stilla om…

För nio år sedan hamnade jag i vaket tillstånd i mindre panik,
där jag uppmanades till att göra ett bokval på en 40 års fest.
Var och en fick i uppdrag att berätta om den bästa boken vi nånsin hade  läst.
I detta sällskap på cirka dussinet personer sitter jag bland de sista, och för mig
dyker en boktitel upp.
Det enda jag har i tanken är bokens titel och bilden av flickan som
pryder bokens framsida.

Fantastiska författare och boktitlar avverkades en efter en runt det stora sälskapsbordet. Kände oron växa när det närmade sig min tur.
Alla tittar mot mig, förväntansfulla när jag på ostadig röst piper fram – Pollyanna.
Det blir tyst, men som tur är befann jag mig i en skara av
härliga människor, som spänt började lyssna till min lilla förklaring.

Ja, alltså… den här boken har liksom betytt mycket för mig!
När jag en gång invigdes i böckernas förtrollande värld fanns
där inte särskilt mycket att välja på.
I början av 70-talet där på den norska landsbyggden, läste man om och om igen
de fåtal böcker man fick.
I min bokhylla fanns endast ett tiotal böcker...

Pollyanna var min stora idol i många år, varje gång jag läste boken lekte
jag vara-glad-leken i några dagar.

Jag insåg där och då  på denna 40 års fest, vad denna bok hade fått för roll
senare i mitt liv.
Jag insåg ganska tidigt hur människor präglas av uppväxtförhållanden.
Samt hur vi tar vardagen med alla de krav vi såsmåningom möter i vuxenlivet
på olika vis.
Boken om Pollyanna lärde mig medkänsla, och idag nio år efter denna 40 års fest
kan jag i mina många möten med andra människor, fundera kring vilken livshistoria personen som sitter framför mig har upplevt.

I en flytt för många år sedan försvann min bok om Pollyanna.
Inser att jag bara måste hitta originalversionen igen.
Allt för det rätta valet även då jag befinner mig mitt i natten,
tillsammans med en hög av valmöjligheter...

En text av Winnie Kavsjö


Kommunalare i union: Anna Skarsjö - Hans Hahn - Jari Kauppinen - Susanne Eliasson 

                                  Tanja Josic - Ulrika Winblad-Pedersen - Winnie Kavsjö 

lördag 12 maj 2012

Allt är relativt...



  
I stadsdelen Majorna-Linné finns ett skriande behov av förskoleplatser då tjänstemännen misslyckats med att göra en prognos som stämmer med verkligheten. Statistik bygger bl.a på hur det sett ut tidigare år och dom hade räknat med en viss procents utflyttning ur stadsdelen, som nu inte inföll sig utan allt fler väljer att bo kvar.

Positivt kan man tycka men det ställer till bekymmer på andra håll. Barnafödandet slår nya rekord och det bådar naturligtvis gott för framtiden! Alla barn som föds växer så småningom upp och då behövs behov av omsorg då föräldrarna ska återgå till sina arbeten.
Därför byggs det nu förskolor i alla tänkbara lokaler och på alla tänkbara platser.

 En del av objekten är av lite mer provisorisk art, för att lösa kön. Nu har ett av alla expensionsobjekten för att bygga nya förskolor stoppats av boende i området. En liten bergkulle som tidigare använts som lekplats ska tillfälligt rymma några provisoriska förskolebyggnander och för att göra detta möjligt var man tvungen att skrapa bort lite jord, såga ner några halvdana träd och jämna kullen lite genom sprängning av berg.

På tal om sprängning av berg så tittade jag nyss på nyheterna om vad som händer i norr, närmare bestämt Kiruna och Svappavara där LKAB behöver etablera nya gruvor för att kunna möta världens ökade behov av stål.
För att kunna göra detta möjligt behöver man riva i stort sett ett helt samhälle.
Många husägare i Svappavara har nyligen fått brev där LKAB skriver att man vill köpa marken/huset för att kunna expendera nya gruvor. I Svappavara får människor lämna sina hem för att man ska kunna möta framtidens behov och många gör säkert vad dom kan för att protestera mot detta, samt för att kämpa för sina hem.

I Majorna-Linné protesterar kringboende för lite jord, några träd och en bergknalle.
Allt är relativt...

En text av Susanne Eliasson


Kommunalare i union: Anna Skarsjö - Hans Hahn - Jari Kauppinen - Susanne Eliasson - Tanja Josic - Ulrika Winblad-Pedersen - Winnie Kavsjö

lördag 5 maj 2012

Samverkan eller inte? Det är frågan...




Det må hända vara en uttjatad klyscha att vi fackliga företrädare i Kommunal måste synas ute på arbetsplatserna bland medlemmarna men jag är helt övertygad att detta är den enda vägen till framgång för vårt förbund!
Vi har sagt detta i många år nu och visst är vi ute en hel del men inte tillräckligt mycket. Samtidigt får vi kritik att medlemmarna undrar vad facket gör.
I Göteborg har vi ett Samverkansavtal som bl.a ersätter MBL. Samverkan innebär att vi ska vara med i diskussionerna från idé till beslut, en tanke som är god men förmodligen en utopi.

Min personliga åsikt är att tanken med samverkan är fantastisk men att det aldrig blev så som intentionen i Samverkansavtalet var från början. Samverkan slukar otroligt mycket av vår fackliga tid och visst kan vi visa på att vi når framgång där vi kunnat påverka innan beslut men är det verkligen i den omfattningen att det lönar sig?

Vad menar jag då med att det ska löna sig?
Jo, MBL tar mindre tid som vi istället kan lägga på att finnas ute bland medlemmarna men vi kan inte påverka i lika stor omfattning, annat än att vara enig med arbetsgivaren eller oenig med arbetsgivaren.

Kan det vara så att detta i medlemmarnas ögon blir tydligare på vad facket gör?
Kan det vara så att det också ger oss mer tid att lägga på stöd till medlemmarna?
Kan det vara så att det vi vinner på gungorna förlorar vi på karusellen?
Kan det vara så att det kanske är dags att säga upp Samverkansavtalet i Göteborg?

En text av Susanne Eliasson


Kommunalare i union: Anna Skarsjö - Hans Hahn - Jari Kauppinen

                                  Susanne Eliasson - Tanja Josic - Ulrika Winblad-Pedersen - Winnie Kavsjö

tisdag 1 maj 2012

Idag kommer jag rysa...



Flera gånger idag kommer jag få tårar i ögonen och känna håren resa sig på mina armar.
Jag kommer känna en stolthet och ett mod som jag sällan känner andra dagar.

Idag kommer jag känna en gemenskap med människor jag aldrig fått möjligheten att träffa och antagligen aldrig kommer att få.

Över världen förenar vi oss idag och visar vår styrka, solidaritet och kärlek. Vi hissar våra flaggor, bär våra fanor och skanderar våra slagord.
Tillsammans är vi starka.

Ofta är vi oense och träter och så ska det vara!
Så kommer vi framåt.
Men idag samlas vi mot orättvisorna som växer fram i samhället, mot klassklyftorna som blir allt större och för ett samhälle där alla människor är lika värda.
Såsom arbetare gjort i över hundra år innan oss.

Tidigare generationer av arbetare kommer osynligt vandra vid min sida och stå bredvid mig när jag fattar kamraters händer och sjunger ”Internationalen”.

Jag kommer rysa och känna styrkan från generationer innan mig, för generationer som komma skall, denna allra första dag i Maj...

En text av Anna Skarsjö


Kommunalare i union: Anna Skarsjö
                               Hans Hahn
                               Jari Kauppinen 
                               Susanne Eliasson 
                               Tanja Josic 
                               Ulrika Winblad-Pedersen
                               Winnie Kavsjö